Ligger och funderar...

Jag läser olika bloggar, om olika liv. Tänk att man aldrig vet vad som komma skall... Är glad för alla som är lyckliga, och jag hoppas dom får förbli det, och jag lider med dom som har det tufft och jobbigt och hoppas deras liv vänder till det fantastiska... Att alla sjuka får bli friska...
Sen min pappa dog är jag väldigt rädd för att förlora någon som står mig nära. Jag är snart 30 år, och jag har umgåtts alldeles för lite med min familj mot vad jag kunde ha gjort. Förut, för ett X antal år sen, levde jag ett liv där jag var rätt avstängd känslomässigt. Jag sårade dom jag älskar mest av allt, och även fast jag inte gör det nu, så lever jag med ett dåligt samvete, som dyker upp då och då. Tyvärr är det inget jag kan göra ogjort, hur mycket jag än vill. Idag kan jag bara visa att jag älskar dom, och att dom betyder allt för mig.
Hoppas alla andra med gör det, för man vet aldrig när livet förändras. Det kan gå fort. Jag tänkte, för sex år sen, att jag ringer pappa imorgon ist, men "i morgon" var det försent... Samma kväll ringde min kära mor och sa att han var borta, borta för evigt...
Lev idag, imorgon kan det vara försent <3